Under tonårstiden var vi klasskamrater rörande eniga om att vår kommun inte har någon framtid. När klassföreståndaren i högstadiet frågade om vår framtid var det ingen som drömde om en ett liv i närheten av mamma. Här ska vi inte bo när vi blir äldre. Det finns inget att göra, det händer ingenting!
Pojkarna drömde om jobb på annan ort där man verkligen kunde tjäna pengar och flickorna drömde om att flytta till en storstad. Själv drömde jag om att flytta 100 mil bort.
När grannarna kom på besök var det stora samtalsämnet om våra politiker. Frågeställningen var om det de hade otur i sina beslut eller om det var allmänt obegåvade. Vi lyssnade även på omgivningens samtal om vilka dåliga läkare som vi har på orten. Våra läkare liknades vid en cykelreparatör eller eventuellt hästdoktor.
Efter gymnasieutbildningen lämnade jag hemorten. I samband med militärtjänstgöring 130 mil från hemorten lyckades min hustru förändra mina framtidsbilder.
Jag skulle kanske informera om att min uppväxt och historien ovan utspelar sig under min tonårstid som vi tillbringade i Göteborg. Hade min tonårstid varit i Älvsbyn antar jag att diskussionerna varit densamma.
Älvsbyns Näringsliv 